Levande fäbodar i Dalarna – en charterresa till fäbodarna i skogen

Fäbodarna i Sälen och Västerdalarna berättar historien om hur människor, djur och landskap formade livet i skogs- och fjällbygderna. Här kan du läsa om hur byar uppstod, hur fäbodarna användes och var du fortfarande kan besöka levande fäbodar i dag.

Sälenfjällen om vintern är en fantastisk upplevelse. Här möts sport och natur i ett och samma paket. Men hur är det resten av året då? Låt mig lugna dig: Sälen finns här året runt.

Något som är tämligen unikt för Dalarna, Hälsingland och Jämtland är fäbodarna. Den levande fäbodkulturen är faktiskt så speciell att den nyligen har tagits upp på UNESCO:s lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.

Och nog är det något visst när man hör marken skaka av löslöpande fjällkor komma ner genom skogen för mjölkning. Förutom de kritter som nyfiket stannar upp för att kolla vad det är för bil som nyss stannat. En bil med ko-fångare.

Det låter väl fint?

Men vi tar det väl från början?

Byarnas tillkomst

Fäbodar skulle inte finnas om det inte också fanns byar. Så var kom byarna ifrån? Ingen har uppfunnit byar – de har liksom bara uppstått med tiden. Ingen har någonsin tänkt på att ta patent på dem.

I begynnelsen fanns bara öde skog, myggbelupna våtmarker och ett och annat fjäll. I dalgångarna mellan bergen rann vatten: små bäckar, men också större älvar. En av dem är Västerdalälven.

På vissa ställen hade den slingrande älven lämnat efter sig sand- och grusbankar – så kallade örar – där jorden var mjukare och lättare för kulturväxter att slå rot i.

Även människor slog sig ner på platser där marken gick att odla, där det fanns vatten, skog till byggmaterial – och så småningom även transportvägar. Hade man väl hittat ett sådant fantastiskt ställe och byggt sitt hus dröjde det inte länge förrän andra flyttade dit på lagom avstånd. Tillsammans kunde man samarbeta kring odling, boskapsskötsel och tillverkning av redskap. Närheten mellan grannarna utgjorde också ett skydd mot vilda rovdjur. För att allt skulle fungera rättvist och effektivt delade man upp marken och införde system där åkrar fick vila i träda.

Fäbodarnas uppkomst

Byar växer. Folk flyttar in, familjer får barn och behovet av boskap ökar. Marken runt byn blev småningom för liten för att hålla boskap året runt. Lösningen blev att valla kor, getter och ibland får ut till marker längre bort, ibland flera mil från byn. Där byggde man små sommarbosättningar – fäbodar – där djuren kunde beta i skogen och på fjällängarna under sommaren och äta upp sig inför de ofta stränga vintrarna. Fäbodarna tillhörde byn och fäbodstintan valdes för att hon kunde ta hand om djuren, kärna smör, ysta ost och vaka över byns rikedom.

Man skulle kunna säga att vallningen upp till sommarvistet vid fäbodarna och fäbodlivet var något av en charterresa – för kor, getter och fäbodstintor. All inclusive.

Stintan kallade på boskapen med en näverlur eller genom att kula. Kossorna var ofta mycket motiverade att komma – vid fäboden väntade ju mjölkningen. Kulningen bar rösten mycket långt över skog och myr och blev därför också ett sätt att kommunicera mellan olika fäbodar. Och kanske var det lika bra att kulningen var ordlös. Korna fattade i alla fall att det var dags – de förstod kulningen.

Men andra tvåbenta då?

Dialekter, språk och mål

Musik, som i näverlurars dova toner eller kulningens klara stämmor, är universell. Alla förstår den, till skillnad från människors tal. I Dalarna blir det extra tydligt. Skillnaderna kan vara stora – även mellan närliggande byar.

Förr i tiden var byarna ofta isolerade från varandra. De låg i olika dalgångar, ibland flera mil från varandra. Med tiden utvecklade därför varje by sina egna mål och dialekter. Ett sådant mål är älvdalsmål – eller övdalsk – som talas i Älvdalen. Älvdalska är så annorlunda att många språkforskare menar att det egentligen är ett eget språk. Man kan inte säga att älvdalska har utvecklats från svenska. Snarare att svenska språket förändrats och förenklats medan övdalskan är den mer konserverade versionen som har behållit många äldre drag.

Precis som Transtrandsmålet, det som talas av Sälenfjällens ursprungliga invånare. Även Malungsmålet kan låta nästan obegripligt för den som inte är uppvuxen med det. Vissa i familjen Andersson talar Malungsmål när det behövs. Fråga Mats. An ä en reji dalkall.

Under en lång tid skulle alla tala rikssvenska och inga konstiga avarter tilläts i undervisningen. Därför höll dessa på att dö ut. Vinden har dock vänt och numera ges hemspråksundervisning i dessa lokala språk. Bra mä skillnadern, so sku̇ll ien kull seg (bra med skillnaden skulle en älvdaling säga).

Skråmål

En del språk utvecklades lokalt men också inom särskilda yrkeskårer. Norra Dalarnas handelsresande (de som sålde knappar och sytillbehör) talade knoparmoj med varandra. Knop = knapp, Moj = mö.

Ett annat exempel är skinnarmål – ett slags hemligt språk som skinnhandlare använde för att kunna prata med varandra utan att kunderna förstod. Så de kunde skinna kunderna – om de så ville. Folket i Dalarna är dock drivna men rediga, så här skinnar vi ingen.

Fäbodar idag

Det har funnits uppemot 200 fäbodar i Sälen och Malung. Det var under en tid då 80 % av folket levde på lantbruk. I dag är andelen under 2 procent. Med intåget av mjölkbilar och effektivisering av lantbruket har behovet av fäbodar minskat och endast ett fåtal finns kvar.

Inte för att de egentligen behövs, men som museal företeelse. För att just du ska kunna besöka en levande fäbod i Dalarna och skaffa minnen av det Sverige som en gång var. Att besökare dessutom ofta kan köpa verkligt lokalproducerad ost och smör är en bonus.

Fäbodarna är inte bara historia – de är fortfarande en levande del av landskapet i Dalarna.

Här kan du besöka levande fäbodar i Dalarna

Gruvens fäbod, då?

Jo, själva ortsnamnet finns kvar, inte minst eftersom bushållplatsen heter så. Men det är länge sedan där fanns en riktig fäbod. Numera finns där ett antal boenden i området. En del bor hos oss och vi välkomnar gärna fler.

I Gruven har vi nämligen själva den första stugan vi byggde för uthyrning 1987: Gruven-stugan med tre lägenheter och plats för sammanlagt 24 gäster. Vid vår Tangenstuga, den i Sälfjälltangen, har det aldrig funnits någon fäbod, men där har vi två lägenheter med plats för 20 gäster.

Om du kommer till Sälen på sommaren så passa att besöka de levande fäbodarna. Det är väl värt den utflykten.

Välkomna till Sälen – Året runt